Memory Lane

Sitter nu på bussen till flygplatsen i Las Palmas. 
Jag fortsätter att gå längs memory lane och minns den där  gången 2004. Jag hade varit på Valle Marina i 3 veckor. Mamma och mormor kom ner sista veckan för att motverka hemlängtan då sista veckan 2002 hade varit otroligt jobbig. Det  var den inte 2004. Då var S med på samma resa. Den där förlovade mannen med 2 tonåringar.  Efter första veckan var vi näst på oskiljaktiga. Alla tog för givet att vi var på samma ställe. Känslorna steg och blev övermäktiga och  när mamma och mormor kom ner förstod den direkt att de nog skulle hålla sig undan. Våra grannar från Forshaga sa samma sak. De hade sett oss hela tiden fast vilket bodde på samma ställe. "Han verkar oerhört sympatisk Kicki- jag tror dock inte Helene gör er så mycket sällskap denna veckan..". S såg ut som en blandning av mina två ungsomakärlekar. Även mamma såg detta tydligt. Nästan läskigt lika. S kallade mig Rebecca. Det var han och jag. Fast ändå inte. Han hade ju familj hemma. Jag ångrar att jag var stark och stod emot. Jag är stolt över att vi stod emot.När det var dags för avresa skulle vi med olika flyg. Olika bussar. Jag håll gråten inne till han åkt. Sen grät jag i två timmar. Så när mamma klev på bussen på hotellet jag nyss lämnat grät jag tröstlöst.Tills vi kom till flygplatsen och jag hann säga hej då igen.  Efter resan ringde han ibland. Hej Rebecca så det i telefon. Det var jäkla fint. Att båda hade samma längtan. Sen såg sambon hans ett ganska oskyldigt sms. Och han ringde för att säga att Jag vill men kan inte Rebecca. Och vi konstaterade igen. Det kanske blir vår tid i framtiden. Ibland säger vi hej på Messenger. Men vi kan fortfarande inte vara vänner på Facebook. Mycket vatten har passerat under bron men han är en av de där som jag ibland tänker mycket på. Speciellt när jag åker förbi hans hemstad. 

Jag hoppas att du läser detta S. Vilken fin tid det var. Vad du betytt mycket för mig. Det hade varit fint att sitta ner ihop men vi vet att vi inte kommer ses mer men messa mig om du läser.. Stor kram och massa kärlek. ❤#14årsenare #minnsdetsomigår

Hjärnan spökar

Jag är i en period i livet där jag inte mår så bra. 
Det finns många etablerande omständigheter som jag alltså inte kan påverkasom ställer till det och så finns det saker jag kan påverka men som jag inte riktigt haft ork att göra. 
 
Jag jobbar som skolkurator och jag avslutade vårterminen i ett väldigt stressat läge där ångest, åanikångest, stress och oro och gråt var dagliga inslag. När skolan slutat och jag sedan den 22 juni blev sjukskriven så har det minskat. Iallafall efter att boendet löst sig och att vi fått mer klara men ändå väldigt oklara besked angående cancerläget. Nånstans mitt i krisen som jag ändå befinner mig i så blir det ett lugn. Stormens öga eller så har stomen bedarrat för en stund.  Det gör att gråten inte kommer lika ofta. Jag är heller int elika ofta i situationer som ställer mig under en sådan press som vardagliga sysslor /jobbet annars gör. Att handla går bra men jag kan fortfarande inte handla och prata i telefon samtidigt. Det går någorlunda bra med matematiken och det blir inte riktigt samma panik som det var i våras. 
Det gör att omgivningen inte riktigt förstår att inom mig så är det fortfarande kaos, Men det blir inte samma symptom på utsidan som för några veckor sedan. Jag mår långt ifrån så bra som jag vill må. NU ska man ju vara stormande kär och lycklig. Stormande kär är jag. Men inte så lycklig. Lyckan sköljer över i vågor, och de vågorna kommer mer och mer men så har jag dagar som jag har haft denna veckan. Jag är inte glad. Jag har svårt att vara flexibel. Allt jag gör drar väldigt mycket energi. Jag orkar inte hålla humöret uppe. Det syns mycket på ögonen och det är en känsla jag vaknar upp med som håller sig hela dagen. 
Jag tycker att jag blir behandlad orättvist. Att jag inte blir lyssnad på. Att jag inte får vara med att påverka. Att jag inte duger. 
Jag kan inse, att dett inte stämmer. jag kan förstå attjag sover 4 timmar varje dag i 2 olika omgångar och då hinner andra göra eller planera saker och då är inte heller schysst av mig att lägga mig i. Eller att klanka ner på sambons ideer som han klurar ut själv för att han måste. 
Jag förstår det egentligen. Men hjärnan spökar. 
 
Jag blir mindre värd. Jag är mindre värd. Jag är dålig. Jag är ful. och framförallt. Jag är tjock. Jag fattar inget. Jag har ingen bra smak. Jag är värdelös. 
 
Jag bör kanske tilläggga att jag har mens också. Den ställer ju också till det en del i huvudet. 
 
Jag är till viss del värdelös, för jag har inget planeringssinne nu som jag haft förut. Jag kan inte spontanhandla ihop med sambon för jag har svårt att tänka och handla samtidigt. Jag har inget minne heller så jag kommer inte ihåg om det inte står på en lapp. 
 
Det här är sjukt jobbigt att brottas med. För jag brottas i huvudet. Jag är oftast tyst om det. Men säger nog mer än vad jag borde, vilket kan skapa irritation. Det gör mig ledsen. 
 
Snart är det dags att börja jobba igen. Hur ska det gå?
Halvtid. är ett måste annars kommer det braka igen. Och om jag ska vara ärlig. Det är ju inte så att jag står stabilt just nu även om "det är ganska lugnt". 
 
Nu ska jag njuta av lugnet, lugnet att vara ensam. och jobba på! Så sambon kan få bli lite glad när han kommer hem från Ikea och Biltema. 

Lördag i huset

Vi har idag fixat och trixat lite överallt men det bästa är att vi har tvättat. 
Vi har också lokaliserat ganska mycket av våra kläder och börjat få ordning på livet här i huset. Inte så många frågor : Har du sett mina trosor? Vart är buddhan? Hallååå , har du sett mina flamingosar? Vart är lådan med schampoo? Etc etc etc..  
Prio idag har varit att fixa på altanen då vi får bord och stolar dit på måndag. 

Jag har varit hemma hos mamma och myst lite, käkat lunch och passade på att tömma bilen som var FULL i skräp.  När jag kom hem, fyllde vi bilen igen. 
Hos mamma lånade jag ett partytält  och hämtade min gamla pool. Till veckan  ska vi starta upp en liten loppis, utan att fundera värst mycket har vi fyllt upp 5 flyttlåder med köksprylar.  Jag anar att det kommer fyllas på med många mer lådor när vi hoppar ner i källaren och fixar i veckan. Och när vi går igenom lådorna som står i tvrummet upp.
 
Igår kväll började vi se på "Jordskott"- har ni sett den?
Vad tycker ni? Jag har ikväll börjat på avsnitt tre, är lite tveksam, tycker iofs att det är ganska läskigt.
 
Jag har lite funderingar kring när jag ska jobba, det börjar dra ihop sig. Är sjukskriven till 15 augusti.
Fixar inte att åka å handla/gå i affärer utan att bli helt slut. I tisdags kröp jag upp för trappen och sov i 2,5 timmar. Igår sov jag två timmar på altanen. Idag med iofs efter jag varit hos mamma. 
Jobba heltid är inte ett alternativ just nu, blrja med halvtid så får vi se.  Får försöka kontakta chefen i nästa vecka så vi kan bestämma. har också fått brev från Försäkringskassan som vi behöver skriva på bägge två.
Försäkringskassan har iallafall beviljat mig sjukpenning och där blev det lite lättare om hjärtat. Mna blir inte rik av att var sjuk. Men förhoppningsvis blir jag piggare och friskare av att vara hemma och hitta glädje och energi. 
Det är ju dock nu jag kan börja göra det. När jag inte behöver åka till sjukhuset och det är lite lugnare på sjukdomsfronten, flytten är klar och vi har lite mer stabil grund att falla tillbaka på. 

Även fast avloppen läcker i källaren- toan upp kan vi inte använda.. och när vi diskar o använder kranen i köket så blir det också blött. Men på ett bättre ställe.. 
Man ska alltid ha något att göra.. 

Furniturebox är också ett ställe som vi kan lägga lite energi på under veckan som kommer. Jag har mycket att säga om det företaget och det är inte så mycket om det som är positivt. 
 
Min psoriasis är aktiv och jag har gått på en 20 dagars kortisonkur som  var för svag så det gjorde skillnad de första 5 dagarna men inte mer. På måndag ska jag åka till vårdcentralen och fixa nya prover så får vi se vart mitt CRP ligger då. Det låg på 21 sist. Inte så mycket högre är min "normala" status. Mitt långfinger på höger hand är svullet som attan. 
 
Hörni! 
Hörs imorgon!