Det är mitt fel.

Idag är det 14e juli. 
Det innebär att det är ett år sedan jag och dåvarande sambon fick tillgång till huset. 

Vi flyttade in 17e och det var som vanligt. Det var rätt mycket alkohol. Inte för mig. För sambon. 
Men ja. jag drack såklart mer än jag brukar. Iallafall Januari- maj- jag var kär, naiv, utmattad och bekräftad. 
vi träffades varannan helg kanske och det blev såklart alkohol till maten etc. Jag reagerade på han drack mycket. Speiellt eftersom han när vi började ses hade sagt att han inte drack. Att han inte druckit senaste tre månaderna och var "lugn" med alkoholen.
 
Vilket jag var glad över eftersom jag inte dricker så. 
Vilket jag var glad för eftersom det i mitt äktenskap dracks mycket öl på helgerna vilket gjorde att det blev mycket bråk. Bråk som jag kom ihåg dagen efter. Inte min dåvarande man. 
Vilket jag var glad för då jag tidigare varit i relation då alkohol gjorde mannen arg. Arga män är inte roliga. 
Vilket jag var glad för eftersom det känns fint med en normal relation till alkohol. 
 
Jag vet att jag sa till mamma- ja det blir en del öl men det är okej för att han kan hantera det. Ingen personlighetsförändring.  - Jag var kär, naiv, utmattad och bekräftad. 
 
Vi har varit iväg på mycket. Sånt är ju roligt. 
Jag har druckit en hel del bubbel under tiden. Men.
Jag har gått upp varje morgon. Uttnyttja alla hotellfrukostar. Kunnat köra bil. Mått bra
I thailand åt jag frukost själv. Nästan varje dag. Hello blind girl. Jag spenderade nästan varje dag ensam vid poolen eller på stranden. Hello blind girl. 
 
I Maj blev ju bekant mamma sjuk, även om vi hade bra planer, cancern skulle opereras bort i Uppsala, så med beskedet så blev det den där droppen som fick mig att krascha in i den där väggen. Jag jobbade en månad till tyvärr. Men som sagt kraschade. 
 
Och det här med droppar. Idag är det 14 juli 2018. Igår droppade det igen. Men jag återkommer till det. 
 
Med kraschen, kom gråten. Ångesten. Stresspåslaget. Oron att inte duga. Medberoendet.
Det var inte bra för vår relation- men det kunde ju bara bli bättre, när jag blev piggare, mitt mående var ju den största delen till varför det var som det var. Kändes jäkla tråkigt att starta ett samboskap med dessa omständigheterna. Men det skulle ju bli bättre, jag piggare, han skulle få jobb, innan dess kunde han renovera huset och fixa. 
 
Mamma blev sjukare, jag likaså. Han drack mer. Meningsskiljaktigheterna ökade. 
 
det var ju mitt fel. Såklart. mitt mående påverkade. Han gjorde ju sitt bästa. och man måste ju kunna ta en öl till maten. Men 8 öl och en pava vin? För att jag inte ska säga nått köper han choklad till mig. Massor. När jag säger något säger han men du äter ju choklad. 
 
Vi köpte hund. På hans vilja. Han ville ha hund, hade längtat länge. 
Vi hittade en gullig pudel. Som jag är glad för det. Men en valp är en bebis. En bebis kräver tid. energi, ork. Vi var ju två, så inga problem plus att Musse ju fick mig ur sängen varje dag. Ut i luften. Men mest, musse ger mig MASSOR av kärlek.  
 
Samtidigt blir mamma sjukare och sedan tar sjukdomen henne. 
Men jag får skäll för att jag två dagar efter mammas död inte vill skjutsa svärföräldrar/hämta sambon så att de ska kunna dricka alkohol som jag lovat några veckor tidigare. Jag rensar hus och är med mina nära kära och håller mig sysselsatt. Jag är chockad. Nu är det den 2 oktober. Dagen innan har sambon sagt att om han måste välja, så väljer han öl framför mig. 

I november, orkar jag ta tag i detta igen. ingen förbättring som ni förstår. 

Försämring. Vi har meningsskiljagtigheter. det slutar alltid med att det är mitt fel. Jag har gjort fel. 
jag har tryckt ner och gjort honom ledsen. 
 
I februari flyttar jag. Då har jag hittat spritflaskor och vinflaskor gömda och jag orkar inte ens ta tag i det. 
Han har inga problem. 
 
Med alkoholen blir humöret annorlunda. Jag är lågaffektiv och förösker att undvika bråk. undvika att prata. Vi pratar genom Musse. 
 
Men jag var medberoende. Jag underlättade. Ifrågasatte sällan - det lärde jag mig snabbt. 
 
Jag jobbade på att ha ett lågaffektivt bemötande. 
 
Om jag inte svarade på sms- tog det 3 minuter innan jag fick skäll. 
om jag inte svarade- fick jag ett skäll sms. 
 
jag har blivit ifrågasatt, jag har blivit påhoppad, anklagad och nedtryckt. 
Enligt mig. 
Enligt han- är det jjag som gjort så mot honom- när jag förklarat hur jag upplever att han varit mot mig. 
 
Jag vet vilket värde jag har. Alltså tog jag mig ur detta så fort mamma var borta och jag hade fått lite ork. Hade inte mamma varit sjuk, hade jag gått tidigare tror jag, Stoppat tidigare liksom. Men det vet vi ju inte eftersom hon var sjuk och jag var sjuk. Struntsamma, jag är en erfarenhet eller 115 rikare. 
 
Jag har alltså varit lågaffektiv sedan november. Jag vill att ni kommer ihåg det. NOVEMBER. Det är Juli. 
Igår var det 13 juli. 
 
Jag och exet har ahft en lugn relation sista månaderna, vi har kunnat träffas med hunden rätt mycket utan problem. Ätit ihop etc. Jag har åkt hem innan det blivit för många öl. Tagit ansvar för mig själv har jag tänkt men varit medberoende. 

Igår var vi med hunden i Solna och träffade Musse mamma Pärla, lillasyster Octavia och bröderna  Sigge och Mowgli. Efter 1,5 timme av konstantbus så var Musse helt slut. HELT SLUT. Jag med, haft ågren för detta länge, tänk om Musse är sjukt ouppfostrad och skäller och hoppar och har sig. Kan rapportera att han var lugnast, bortsett från Mamman. Han skällde inte han sprang inte efter hundar eller människor utan full fokus på familjen. 
Det var en otroligt fin dag. Mattehjärtat är fyllt av stolthet och kärlek till lilla älskade pudeln! 
 
 
När vi kom hem till ex-svärisarna så fick jag ganska snabbt ett väldigt snäsigt/arg svar på något jag gjorde- inför hans föräldrar. När det sedan hände igen- av ingen anledning alls- om lakan och bäddande- så reste jag mig gråtande och tog med mig hunden på en promenad. Där och då bestämde jag mig för att jag behöver inte ta detta. Dessutom var jag nykter och vi körde min bil. Jag kunde åka hem. 
 
Så jag meddelade detta när vi kom tillbaka. Och att jag skulle åka hem utan exet. Hur han tog sig hem var inte mitt problem. Han skulle med. HUR SKULLE HAN TA SIG HEM????
Till slut stod jag och skrek att han inte ska med ii bilen, det är jag och hunden och att hur han tar sig hem är fan inte mitt problem. Skrek. Väste. Grät. Hyperventilerade. 
 
Till slut hamnade exet i min bil. I baksätet. Jag var JÄVLIGT tydlig med att han skulle hålla käft hela resan. 
I örebro meddelar han att hunden börjar bitas- han säger- stanna på OKQ8- nästa avfart- där finns fina gräsmattor. Så det gör jag. Idioten liksom. 
 
När Musse varit utanför bilen i 3 sekunder ber han mig att ta hunden. Så han kan köpa SNUS? Och frågar om jag vill ha en cola så jag håller mig pigg på resten av resan. 
Då förstår jag. Han har trots allt, inte förstått. han har inte förstått någonting av det jag väste tidigare. Om alkohol. Om respektlöshet. Om att jag fått nog av hans sätt. 
 
Jag har vid det tillfället återgått till lågaffektivt bemötande. Eller nej. jag bemöter honom inte alls. Jag kissar hunden, sätter mig i bilen å svarar inte om han säger något. Innan Karlskoga så skrattar han till.. Så då säger jag- du fattar inte att du hånar mig när du skrattar va? Sen. hör jag knäppandet. Av en burk. Jag tror att det är Öl. Och börjar gråta igen. (hade tidigare gråtit men slutade gråta i Köping.) När jag hörde att burken var slut var jag tvungen att fråga: Du har druckit ÖL i bilen NU?
jakande svar. Och jag tittar på honom i bakspegeln och konstaterar, du har verkligen inte förstått? inte förstått någonting?
 
Så när jag släppte av honom och hunden, så upprepade jag och han bekräftade- han har inte fattat grejen. För mig återstår då en sak. Att visa. Tydligt. 
Så. Med en sista snos i hundens päls  säger jag att jag inte vill träffa honom mer. inte ha med honom att göra mer. Det innebär också att jag inte kan träffa Musse igen. det är vidrigt men enda sättet att inte träffa exet är att inte ha delad vårdnad om hunden längre. 
 
Som tur är har jag vänner. Och en vän, svarade när jag ringde 00,40 och grät så jag knappt kunde andas- inte borde kört bil.. 
 
Hon bekräftade vad A sagt och sa- jag är stark. och klok. Modig.
Det är jag. Det är bara så man tar sig ut och bort, så man kan sätta ner foten på riktigt. Jag är värd mer. Jag är värd mer än vad han förstår. Han- är inte värd min ilska och den energi så jag ska inte lägga det på honom. 
Och hunden- ja. Det är en livslång kärlek. Min första hund. Men så är det. Jag kan inte lägga energi på att älta. 

Jag är värd mer. Jag är värd ett bättre bemötande och framförallt är jag värd respekt. Respekt. 
 
Jag vet också att det inte är mitt fel, det är inte jag som skapat irritationerna. Men jag har tagit emot.
 
 
När jag satt i bilen igår så bestämde jag mig för att skriva detta inlägg. Jag bestämde också att jag skulle skriva över Musses ägarskap till exet. Vilket jag gjort idag.

Sanningen. 
Det är ytterst få som fått en liten del av sanningen. JAG skämdes.. Men nu. 
nu har jag fått skriva av mig. 
 
Jag vet att MÅNGA tycker att jag ger upp lätt. Att jag flyr. Att jag avslutar något som knappt är påbörjat. Men vänner- ni vet ingenting. Jag berättar väldigt lite om mina erfarenheter och det här har ju bara varit ett litet sidospår att hantera efter mammas bortgång. Nu vet ni lite så nu behöver ni inte prata om mig mer. Ok?
 
Sedan mamma dog, så dog en del av mig, det gör att man blir lite hårdare i känslorna. Viktigt för mig är att må bra. Att leva det livet som jag vill leva. Det gör jag nu. Med respekt mot mig själv.