1 år

Har gått. Av sorg och saknad.
Helvete vad mycket hänt det här året. 
Det här att jag var sambo och nu inser att jag inte fick nått stöd alls. Gör mig förbannad.

Mamma låg för döden. Vi hade vetat ett par månader att det här går inte att stoppa.  Palliativ vård i hemmet.

Jo. Tjena. Fan va vidrigt det var.
Fick jag nått stöd? Nä. Jag fick skäll för att jag valde att luncha å fika med svägerskan. Inte bara hälsa på mamma på sjukhuset och sen åka hem. När hon kom hem. Sådär i mitten av tre veckors perioden. Ville hon inte prata i telefon. Inte svara på sms. Inte ha besök.
Jag är glad att vi tvingade henne. Att vi inte lyssnade. Vi var där korta stunder. Ungefär där som jag erkänner för Andreas att jag inte vill åka dit själv. Så vi börjar sammanstråla å åka tillsammans.  Sista söndagen säger jag- jag kommer på tisdag. På tisdagen är hon mycket sjukare. Sådär chockartat. Så. Vi börjar kommunicera med Martin som har 60 mil till mamma. Du behöver komma hem.

Det blir onsdag. Jag är ute. (Utan hund för en gång skull. Hade packat ombyte- för jag var osäker på läget.) Brorsan är påväg hit. Jag harde varit på sjukhuset - fick min första spruta och åkte och hämtade mormor. 
För mamma hade ju försämrats. 
När vi är hos mamma blir jag kvar ute och pratar med grannen. Mammas kompis kommer förbi. Hon är osäker på om hon ska gå in. Hon vet att mamma är sjuk. Hon visste att det var dåligt. Jag säger: det är lugnt. Gå in. Det är viktigt. Hon är pratbar men dålig. Men i okej skick. För det var hon när jag lämnade henne igår.. 
Jag pratar fortfarande med grannen när mammas kompis kommer ut och åker hem. Väldigt berörd. 
Glömmer aldrig när jag sen gick in. Till mormor. Till brorsan. Till Ingo. Och till personen som helt plötsligt inte riktigt var mamma. 
Skrämd av förändringen fick jag och har fortfarande dåligt samvete för att jag skickade in mammas kompis. Men det var viktigt för alla tror jag. 

Där låg hon. Det var onsdag 27 september. Hon kunde sitta upp fortfarande. Då sådär mitt på dagen.
Jag orkade inte. Så jag erbjöd mig hämta Martin. Jag hämta övernattningsgrejer till Mormor. Köpte täcke å kuddar å uppblåsbar madrass  på Jysk. Ringde sambon och sa- jag kommer inte hem. Nu blir det vaka.

Mamma var med i matchen när brorsan kom. Men hon hade väntat på honom. Sen orkade hon inte. Det blev så tydligt. Försämringen. Kajsa kom. Min kompis. Min kompis nattsjuksköterskan. Jag fick kramas. Så viktigt. Så skönt. Jag kände trygghet. 

Vi sov natten till den 28e. Fast jag vågade knappt. Men vi sov. Upp tidigt. Sitta med mamma. Klappa. Prata. Skratta. Hon "plockade". Blev dimmigare på ögonen. Hon började försvinna. Inne luktade det vad jag förknippar med  cancer. Alla samlade i omgångar runt mammas säng. Vi åt. Vi va. Jag var orolig för mormor. 
Vi fick läppfuktare. Munfuktare. Vi sköt in smärtstillande. Hon fick ångestdämpande. 
Hon pratade med de som -vill jag iaf  tro- väntade på andra sidan.

Jag hade läst på. Ordentligt. Google var min vän sista halvåret. Sista timmarna.
Jag var rädd att lämna henne ensam- om hon skulle passa på att gå då. 
Jag sa i andra stunder åt henne. Gå. Vi klarar oss. Problematiska i det torsdag 28 september var ju att mammas  barnbarn fyllde 11.
Det kom nya hemtjänstpersonal. Kompisar. Eller det kanske vi aldrig varit innan helt. Grannar däremot. Men Therese. Nu. 😍.
Hemtjänst teamet gjorde mig trygg. Att höra att mamma pratat om mig och hennes 4 barnbarn och så valpen..  Jag blev lugn när det var folk jag kände. 

Mammas andning. Hur den förändrades över dygnen vi vakade.. 

 Kl 00.01 den 29 så vi till henne- mamma gå nu. Nu är det inte födelsedag. Vi klarar oss. 
Fattar ni? Jag. Vi. Uppmuntrade mamma att lämna. Jäkla vidrigt att säga faktiskt. Och mena. Att vi ville att hon skulle slippa plågorna. Jag orkade inte med min egna ångest. 

Vi. Jag och Martin lade oss aldrig den kvällen. Vi skickade mormor i säng. Andreas och Carro satt/låg i soffan en meter bort. Jag och Martin var vakna. Vi klockade andetagen. Ibland en minut mellan in och ut. Till slut tänkte vi att vi tar varannan timme. Det gick en timme var. Jag vaknade på köksgolvet när hemtjänsten kom kl 1. Och då var jag vaken. Sov några minuter här och där men det var så oerhört viktigt för mig att vara vaken. Att trycka på pumpen. Så ofta det gick. Att fukta. Att smärtlindra. Timmarna gick. Andningen blev tätare och tätare. Jag önskade att hon skulle få dö där på natten. Att hon inte skulle andas in igen. Och samtidigt så otroligt lättad  varje gång hon hämtade ny luft.

Vi tog oss igenom natten jag och Martin med Andreas sovande en meter bort. Det är något otroligt fint med detta. Samtidigt som det är så makabert och fruktansvärt. Att man i 7 timmar räknar /klockar andningen på mamma.. 

Hemtjänsten kommer. Vi förstår att det är nära så de bara tittar till. Therese lägger sin hand på min axel. Jag kan känna den än idag. Så otroligt liten gest men så  varm och betydelsefull. Så trygg i vetskapen att detta går åt skogen strax men jag har människor ikring mig som tar emot mig. 

Huset vaknade. Vi gjorde frukost. 
Jag åt Falu rågrut med salami. Drack mammas favoritjuice från Ica. När jag känner att jag inte ska Sitta vid bordet. Så jag sätter mig i soffan. Å sen vid sängen. Till slut säger Caroline- nu. Nu behöver ni komma. 
Och vi behöver öppna fönstret.
Vi sitter där. Står. Säger hej då. Allihopa är vi där. När mamma den 29e september kl 9.30 tar sitt sista andetag. 
Jag håller kring mammas väldigt smala smalben. Jag går nästan sönder av att veta att mormor förlorar sin dotter. Och när mamma pustar ut.. Det är så vidrigt. Och ändå sådan lättnad. Mamma har fått ro. Det onda är borta. 
 
Jag får panik och går ut. Andreas kommer efter och ber mig andas. Jag kan knappt. 

Efter en kvart så kommer palliativa teamet. 
Vi pratar. Syrrorna från kommunen kommer. De gör iordning mamma. I leopardbyxor och kofta. Med leopardfilt över sig. 

Här någonstans åker jag till en å  mammas bästisar. För att meddela att det var slut. Jag behövde komma bort. Var fortfarande i chock. Man gör konstiga saker i chock.
Började messa mina närmsta- "nu är mamma död. Det var fruktansvärt."

Vi väntar på att pappa ska komma. Som vill säga Hej då. Jag går in till mamma flera gånger. Men näst sista gången.. Så är hon inte kvar. Otroligt konstig känsla. Men det var bara skalet kvar.

Begravningsbyrån hämtar henne sen eftermiddag. 
 Då har jag dock redan blivit hämtad. Dåvarande sambon möter syskombarnet som säger farmor ligger död i  vardagsrummet. 
Ja det gör hon. Så konstigt. 
Jag minns inte mer. Jo jag är hemma i soffan. Sambon lade sig tidigt pga öl. Jag och hunden tände ljus till mamma. Jag bara är. Nästa dag. Vet jag inte om vi rensade upp i huset eller om vi var hos pappa. 
Jag tror vi var hos pappa. Martin hämtade mig i min bil? Jag körde hem själv. Stannade vid Grums kyrka å kräktes av gråt. Och skrämde valpen typ. Fick ingen förståelse när jag kom hem. Jag bara konstaterade att de va fan så svårt å hålla sig nykter. 
Söndag rensade vi i huset iallafall. 1 oktober. Dessutom fick vi ut på Facebook med vad om skett. Det hade vi inte orkat tidigare.så vi satt kring matsalsbordet hos mamma och komponerade hur vi skulle skriva. 
-------------------

Idag har jag gråtit så jag kräkts.
Jag vill inte att det ska bli imorgon.
Jag vill inte mötas mot den där dagen. 
Men jag har i flera dagar haft Flashbacks. Videos spelas upp i huvudet oavsett om jag sover eller är vaken. Vid minsta krav bryter jag. Humöret är så att säga kort. 

Kärleken till mamma är så start och saknaden oändlig. Ensamheten är värst. Att jag aldrig kan ringa henne igen. Vi som ringde 5 gånger om dagen ibland. Min respartner. Min bästis
 Mitt bollplank. Min trygghet.

Mamma. Du fattas mig.
Jag älskar dig!

Bild: tagen för exakt två år sedan på gran Canaria flygplats. 



Kommentarer :

#1: Anonym

Så fint skrivet. 💕kram💕

skriven
#2: Anonym

Gråter när jag läser. Så fint skrivet. Starkt gjort av dig att skriva 💕

skriven
#3: Johanna Wallberg

❤️

skriven

Kommentera inlägget här :