att vakna på natten..

 Det är tyst och mörkt. Då kommer alla känslorna på en och samma gång. Saknaden är ofantlig. Gick igenom Instagram. Sommarn 2017 som spenderades med cancer som en elak otäck och oförutsägbar "bff"..  Att aldrig veta om hon skulle vara hemma. Planen vi gjorde "igår" höll nästan aldrig. "Är på väg in". "Behöver blod". "Akut infektion". "Akut operation". Alla behandlingsplaner- som man hängde upp sig på ena dagen och som kasserades nästa. Som sparkade undan benen på oss. Varje gång. Att tänka tanken- hon överlever inte detta- cancern är för aggressiv. Att peppa. Att stå bredvid när starka mamma inte ville visa sig sjuk. Se Irritationen på att inte orka. Inte kunna. Inte våga. Inte ha möjlighet. Att själv till slut inte vilja åka hem till henne. Inte våga se hur cancer brutit ner ytterligare en bit av min starka mamma. Att tillslut släppa allt och tänka- jag kan va ledig med lön i två månader men förhoppningsvis är det slut innan dess. Förhoppningsvis? Vara med och veta Att barnen får inte träffa farmor mer nu. Att se 10 åringen kämpa med detta.  Att bara nån vecka senare sitta vid hennes sida och önska "låt det få ta slut"-  nu. Fast helst inte idag när 10åringen fyller 11... Men när klockan passerat midnatt- släpp taget mamma..  Nu när vi alla är här.. Att låta henne veta, det är okej mamma. Släpp taget nu. Vi tar hand om varandra. Du har gjort ditt mamma. Tack för allt. Att höra sin mormor ta adjö till sin dotter..  När det sedan tar 1 minut mellan andetagen i panik viska Andas mamma! Andas! Ett par timmar senare klocka andetagen.. Makabert- men hur skulle jag hålla mig vaken annars? Att inte våga lämna henne för tänk om hon skulle "passa på å lämna oss då".. Se hur det förändras över natten och när huset vaknar till liv 29 september se hur andetagen blir mindre och mindre. Till att säga- ni behöver komma nu!! Och stryka henne över pannan och se till att fönstret var öppet..   Det lugnet när hon fick ta sitt sista andetag.  När den kampen och lidandet och smärtan var slut. När den otroliga tomheten kom. Sorgen. Saknaden. Livet utan bästis. Livet utan mamma.
\nAtt varje dag inse att man inte kan berätta allt de där fåniga och triviala och livsomvälvande. Jag saknar dig mamma. Jag saknar dig så! #fuckcancer  #terapi #skullenogvaritpåbloggenistället

Kommentera inlägget här :