Hej mamma

Du vet ju hur det är.
Det är tufft på jobbet och jag vet inte vilket ben jag ska stå på. 

Jag saknar dig.  Vi kunde ju alltid prata och du hade kunnat hjälpa mig reda ut mina tankar. 

Du hade nog sagt åt mig att byta jobb.
Eller bita ifrån. 
Försåhär kan det inte fortsätta.

Jag saknar våra samtal. Att minst en gång om dagen prata om Nuet. Jag hade ringt dig i bilen nu. Mellan skolorna. Pratat om ångesten och oron och nervositeten.

Jag skulle vilja att vi också pratar om livet. 
Hur jag känner mig fruktansvärt ensam mitt i att jag inte är ensam. Att jag tappat mitt ankare. Du var mitt ankare. 

Att stressen smyger på och jag kan inte parera.

Att jag saknar dig så det gör ont i hela kroppen. Och det är så svårt att säga det. Att jag är så ledsen och inte kan hantera att din är borta. Varför ska man hantera sånt?
Att jag saknar dig så mycket nu för att jag vet att jag kunnat luta mig på dig om du bara funnits nu. 

Mamma. 
Hjälp. 

Kommentera inlägget här :