3 augusti

×varning för rörigt inlägg×


Är inte ett bra datum. De tre senaste åren har det datumet dränerat mig på energi. Även dagen innan påverkar mig. 

Det är inte för att jag ångrar skilsmässan.

Men ni vet. .

Jag var gift.
2013-08-03. Wedding day! 
Jag grät hela vägen till altaret. Väl där funderade jag på om det var rätt. Men det var liksom to late. Hur svårt kan det va? Å framtiden blev ju tryggad. Kärlek for life. 

 Skulle leva lyckliga i alla mina dagar. 

Så blev det inte.. 

Vi ville ha barn. Vi "försökte" med vissa mellanrum att få barn. Vi ville ha ett hus. Det var tal på att köpa mammas hus omochifallberoendepå. Men vi köpte bostadsrätt. I hembyn. 

Jag var alltid dålig på att baka men mat lagades från grunden. På riktigt. 

Det "skulle vara" på ett visst sätt. Och relationen utåt på ett visst sätt. Mellan 4 väggar- inte så noga. Men vi var ju gifta. Är man gift kämpar man. Å kämpar. Å kompromissar. Å tar emot. Å ger. Men tar emot. 

Nej. Jag var inte lycklig. Men jag var gift. Huh. Nygift ju. Allt var "fint". 

Sen.  Mars 2015. 
Då träffade jag en kvinna som fick mig att börja tänka. Där och då började ett halvår av att gråta i bilen varje dag. 

Kroppen gjorde ont. Ont på riktigt. Värre blev det. Värre och värre och värre det där halvåret . 

Jag visste vad jag ville. Jag ville skiljas. Det kan man ju inte år 2015 i Sverige. Nänä. Och vad skulle folk säga? Föräldrar? Nåja. Mamma visste såklart. Men pappa? Syskonen? 

Och så träffade jag den där mannen.
Som fick mig att orka på veckorna. Helgerna sög. 

Min man åkte på festival. Jag kom hem och var glad och ensam. Sen kom han hem. Glädjen försvann när jag svängde in på gatan. 

Men sen blev det måndag. Glad tjej. 

Jag somnade med en man på näthinnan som inte var den som låg bredvid mig. 
Jag skulle aldrig vara otrogen. Jag var säker på att mannen inte heller ville ha mig. Men det var konstigt att drömma om någon, längta efter pratstunden som inte var med maken.

I två veckor träffade jag kompis A på Bergvik nästan varje kväll. Och grät floder. Jag vill skiljas. Hur gör man? Sista veckan hade jag och maken pratat. Och han upprepade: Men vi är ju gifta så... 
Till slut- men man kan ju skiljas sa jag. 

Det tog ett samtal till. Tre kvällar av gråt på en parkering med känslan av att inte va lyssnad på. Vi var ju gifta.. 
innan han ringde hem mig från Bergvikparkeringen en torsdag..  Berättade att han inte va kär i mig längre. Ville skiljas.. 

Äntligen.  Helt plötsligt kunde jag andas. Åkte till mamma dagen efter (fredag ) som lovade att jag fick bo på hennes övervåning. Men vi var ju överens så det behövdes inte. Men  jag kunde stanna hos mamma hela kvällen utan att någon undrade när jag skulle komma. 

På lördagen ringde han. Det var otroligt viktigt att byta status på Facebook från gift till singel.. Så jag fick ringa familjen. Skämdes. Grät. Fick stöd. "Vi ska skiljas  men det är bra för det är jag som vill. Så jag är glad.. Fast jag skäms för vad ni ska tycka.." 

Två helger därpå var jag på tjejfest
 Blev lagom full. Kom hem. Gick å la mig. Blev bråk. Messade mamma 02.43- imorgon kommer jag och flyttar in på din övervåning.. 

Den känslan jag hade så när jag gick och lade mig kl 20 på övervåningen hos mamma är den som återkommer år efter år den 3e augusti. Skam. Misslyckande. Va fan hände?

JAG VET JU NU ATT DET BLEV BRA. Äktenskapet var med fel kille.

Jag står starkare än någonsin 5 år senare. 

Känslan kommer dock på den här bröllopsdagen. Sömnbristen. Sorgen över att livet tog en annan väg. Att jag inte är mamma till 2 barn och bor ihop med mannen jag älskar med ett husdjur och passar in i sociala sammanhang med jämnåriga. Att inte vara i samma fas i livet. 

Det går upp och ner med den där sorgen. Är väldigt glad att jag inte fått barn med nån av männen jag haft i livet. Puh. Eller. Den där mannen jag drömde om och sen blev ihop med- hans barn ville jag föda på riktigt. 
Men ni fattar tror jag.  


Ni vet vad som hände 2 år efter skilsmässan. 
Vill ni höra historien om mannen vars barn jag ville föda?
Vill ni höra historien om Nuet? 
Nuet som är väldigt bra men konstigt? 

Imorgon flexar jag ut tidigt och åker stranden  med Y. Så överlever jag ångesten imorgon. 

Du.. gör mig en tjänst.. ifrågasätt aldrig en skilsmässa. Skambelägg inte. Jag har fått mycket skit för skilsmässan som är bland de bästa och klokaste jag gjort. Ni vet aldrig vad som pågår innanför väggarna. 

Nu ska jag försöka sova. Och vakna utan ångest och sorg. 

Kommentarer :

#1: Terese

Du skriver så klokt, så verkligt, så ärligt! I vår värld, speciellt facebookvärlden så är allt så jävla klyschigt, perfekt, fint och underbart! Men under ytan... Starkt av dej att dela med dej! Jag ger dej 4,5 tummar av 4,5 möjliga! 🤪👍👍👍

skriven

Kommentera inlägget här :