Ett töcken

"Det känns som man inte varit riktigt närvarande i nuet sista månaden. Man har inte haft några planer eller planering utan bara gått dag för dag. Sen haft lite planer i huvudet för sig själv men som de flesta gått i stöpet.". 

Så kände vi nog både jag och min storebror, vi kunde hålla med svägerskan och bekräfta, Ingen har väl varit ritkigt med. Det har varit som ett töcken.  
 
Så det var väldigt skönt. Att få sitta där. Tillsammans. I Solen och ta en kopp kaffe och lite fika och bara vara. 
 
Hon har kommit hem från sjukhuset och vårdas nu i hemmet. I fredags kom hon hem och det var en väldigt påfrestande dag bara att komma hem. Mycket oro och otrygghet att lämna sjukhuset. 
Dessutom invaderade barn och barnbarn huset för tacomys. Det makabra i att några av barnbarnen förmodligen träffade henne för sista gången nu. 
Det tänker jag varje gång jag lämnar henne. Detta kan vara sista gången. Ibland bryter man ihop av det. Ibland är det så oförståeligt  och svårt att ta in. Eller. Det går inte att ta in. Man kan prata om det men så jävla makabert och konstigt. Och så vet man,  det bara är så. Och Så är det. Det är så. 
 
Det är konstigt. 
Som vädret just nu här hemma. Soligt. Och ösregn. 
 
Idag har jag lust att gå till jobbet imorgon. Jag vill gå till jobbet imorgon. 
Jag har varit sjukskriven och kompledig på min halvtid i två veckor. 
I slutet av september har jag möte med företagshälsovården, chefen och försäkringskassan. Det blir bra. och läskigt. Hittills har kontakten med företagshälsovård och försäkringskassan varit väldigt bra, har även kontakt med vårdcentralen som är väldigt bra! Lyckan i att hitta en bra läkare! 
 
Det känns väldigt bra och samtidigt konstigt att vilja jobba. Längtar lite. 
Det känns väl så eftersom det känns som det är lite stabilt på hemma fronten och att vi från nästa vecka kopplar på lite hemtjänst. Snacka om att det är olika från dag till dag. 
I onsdags förra veckan orkade jag inte att tänka på jobbet alls. Nu vill jag jobba. 
Kanske blir jobbet en undanflykt. Att dra sig undan. Att fly. Då får det vara så. 
 
Idag har Musse (hunden) och jag varit och träffat alla familjemedlemmar. Mysigt! Men hunden är lite trött nu. 
SÅ roligt att se honom, valpa sig fram! Och glädjen harn ger både oss vuxna och barnen. 

Nu ska vi käka lite söndagsmiddag, 
stuvade makaroner och falukorv. 
Vi har käkat stuvade makaroner 15 dagar av de senaste 20. Supersmarrigt! och perfekt, eftersom det är sambons uppgift för han gör de stuvade makaroner bäst!
Taggar: Sjukskriven, anhörig, cancer, Ångest;

Kommentera inlägget här :