Hjärnan spökar

Jag är i en period i livet där jag inte mår så bra. 
Det finns många etablerande omständigheter som jag alltså inte kan påverkasom ställer till det och så finns det saker jag kan påverka men som jag inte riktigt haft ork att göra. 
 
Jag jobbar som skolkurator och jag avslutade vårterminen i ett väldigt stressat läge där ångest, åanikångest, stress och oro och gråt var dagliga inslag. När skolan slutat och jag sedan den 22 juni blev sjukskriven så har det minskat. Iallafall efter att boendet löst sig och att vi fått mer klara men ändå väldigt oklara besked angående cancerläget. Nånstans mitt i krisen som jag ändå befinner mig i så blir det ett lugn. Stormens öga eller så har stomen bedarrat för en stund.  Det gör att gråten inte kommer lika ofta. Jag är heller int elika ofta i situationer som ställer mig under en sådan press som vardagliga sysslor /jobbet annars gör. Att handla går bra men jag kan fortfarande inte handla och prata i telefon samtidigt. Det går någorlunda bra med matematiken och det blir inte riktigt samma panik som det var i våras. 
Det gör att omgivningen inte riktigt förstår att inom mig så är det fortfarande kaos, Men det blir inte samma symptom på utsidan som för några veckor sedan. Jag mår långt ifrån så bra som jag vill må. NU ska man ju vara stormande kär och lycklig. Stormande kär är jag. Men inte så lycklig. Lyckan sköljer över i vågor, och de vågorna kommer mer och mer men så har jag dagar som jag har haft denna veckan. Jag är inte glad. Jag har svårt att vara flexibel. Allt jag gör drar väldigt mycket energi. Jag orkar inte hålla humöret uppe. Det syns mycket på ögonen och det är en känsla jag vaknar upp med som håller sig hela dagen. 
Jag tycker att jag blir behandlad orättvist. Att jag inte blir lyssnad på. Att jag inte får vara med att påverka. Att jag inte duger. 
Jag kan inse, att dett inte stämmer. jag kan förstå attjag sover 4 timmar varje dag i 2 olika omgångar och då hinner andra göra eller planera saker och då är inte heller schysst av mig att lägga mig i. Eller att klanka ner på sambons ideer som han klurar ut själv för att han måste. 
Jag förstår det egentligen. Men hjärnan spökar. 
 
Jag blir mindre värd. Jag är mindre värd. Jag är dålig. Jag är ful. och framförallt. Jag är tjock. Jag fattar inget. Jag har ingen bra smak. Jag är värdelös. 
 
Jag bör kanske tilläggga att jag har mens också. Den ställer ju också till det en del i huvudet. 
 
Jag är till viss del värdelös, för jag har inget planeringssinne nu som jag haft förut. Jag kan inte spontanhandla ihop med sambon för jag har svårt att tänka och handla samtidigt. Jag har inget minne heller så jag kommer inte ihåg om det inte står på en lapp. 
 
Det här är sjukt jobbigt att brottas med. För jag brottas i huvudet. Jag är oftast tyst om det. Men säger nog mer än vad jag borde, vilket kan skapa irritation. Det gör mig ledsen. 
 
Snart är det dags att börja jobba igen. Hur ska det gå?
Halvtid. är ett måste annars kommer det braka igen. Och om jag ska vara ärlig. Det är ju inte så att jag står stabilt just nu även om "det är ganska lugnt". 
 
Nu ska jag njuta av lugnet, lugnet att vara ensam. och jobba på! Så sambon kan få bli lite glad när han kommer hem från Ikea och Biltema. 

Kommentera inlägget här :