inte som man tänkt sig.

det är sällan det blir som man tänkt sig. 
Det här livet. Var inte vad jag hade tänkt mig. Alls. 

Jag skulle ju vara gift med mannen i mitt liv. Mannen med stort M. 
Vi skulle ha flera barn och bo i hus på födelseorten.
Ett jobb man älskar och en meningsfull fritid med vänner högt och lågt och givetvis också en bra utbildning. 
 
Det sociala livet och barnlivet skulle komplettera den underbara relationen jag och Mannen hade.
 
 
Men så blev det bara som det blev. Ett korthus som rasar. 

Skilsmässa. 
Va? Om man gift sig kan man väl inte skilja sig?

Men så var det som så. En vän till mig hade skilt sig. 
Kunde hon kan jag.. 

Känslorna som rev i mig under de månaderna innan jag orkade våga ta beslut om att det faktiskt var skilsmässa som var det bästa för mig. Och för Mannen. 

SKULD. SKAM. MISSLYCKANDE. ORO. RÄDSLA.
Vad ska andra tycka?
Vad ska andra prata om?
Har de inte nyss gift sig?
De har ju inte ens barn, hur svårt ska det vara?
Tittade de inte på hus nyss?
Kan inte hon behålla kärleken?
Ska jag någonsin få kramas igen?
Vem vill ligga med mig?
Kan jag få uppleve en relation igen?
Kan jag vara kvar i denna relationen bara för att jag är rädd för det andra?
SKULD. SKAM. MISSLYCKANDE. ORO. RÄDSLA. 
 
2 dagar efter att jag tagit av mig vigselringarna ville min Man byta relationstatus på Facebook. 
Jag bad att han skulle vänta i 2 timmar så att jag iallafall skulle få berätta för min pappa och bröder innan informationen nåddes ut via Facebook. Mamma fick reda på det dagen efter då jag sökte tröst och middag hos henne den kvällen.
Det var bland det värsta samtalen jag gjort. Den skammen och rädslan för vad de ska tycka och tänka..
Och att mitt i allt erkänna att det faktiskt känns riktigt bra men är oerhört jobbigt att erkänna detta misslyckande för närmsta familjen. 
Reaktionerna blev såklart som förväntat. Förvånat. Ni var ju så mysiga mot varandra i helgen som gick. Ingen kunde ana att ni inte hade det bra.. (Nej.. att visa andra hur man mår är inte min starka sida. Att dölja- det är jag bra på.)
 
Givetvis var det inte heller någon som tyckte att det var att misslyckas. Eller att jag skulle känna skam. 
det är ju som det är och det viktigaste var, att jag faktiskt mår bra. Eller kommer må bra. 
Det viktigaste är att det känns rätt, för Mig. 
Mannen kom i andra hand. För jag är familjen. 

Jag fann en tröst i att vara med familjen. Att inte vara hemma. 
Vi bodde ihop i 4 veckor efter vi tog av oss ringarna och de två veckorna innan min flytt bodde jag hos mamma. 
Den kvällen. När jag lade mig i en säng på övervåningen i mammas hus. Det var så skamligt och jobbigt, ensamt och vidrigt. "jag kan inte ens bo ihop med Mannen. Jag är tillbaka hos mamma." Skam. 
 
men så kom dagen då jag skulle flytta. Hämta nycklar. 
Friheten.
 
FRIHETEN. 
 
Sedan började ett år, där jag fick börja med en hashtag på sociala medier som heter #skildochvild
 
Någon gång ska man ju leva ut. Jag fick göra det som 34 åring. 

När man saknar skrivandet..


Sist jag bloggade på riktigt, 
var jag precis som nu, singel. 

Jag har saknar detta livet. Jag ser mig ändå som en bloggerska. 
En bloggare som knyter kontakter och hittar vänskap bland andra bloggare. 
Många av mina kontakter i sociala medier idag, är ju från tiden från förr. 
Då bloggandet var en stor del av mitt liv. 

Men ska vi ta en recap på livet?

Jag träffade en man. 
Vi flytttade ihop. förlovade oss.
Köpte bostadsrätt. Gifte oss. 
Kollade efter hus. och skulle verkligen försöka få barn.
Skiljde oss.
Bostadsrätt såldes. 
Jag flyttade till den ort där jag arbetar. 

Här bor jag nu. Söker kärleken efter en långdragen och misslyckad relation med en arbetskamrat. 
Det är 1 år sedag och 21 dagar sedan jag flyttade. 
Ungefär lika längsedan skilsmässan gick igenom. 

Jag bor med en katt i en lägenhet men söker inte bara en partner, utan också ett hus att hyra. 

Här vill jag försöka hitta mig själv igen. En identitet som inte bara är mitt jobb. 

Välkomna!
 

Välkommen till min nya blogg!

Mitt första inlägg.