Livstecken


Jag håller på med ett projekt. Projekt "Få i ordning på lägenheten". 

Jag har skrivit det här inlägget 3 gånger på datorn och det har bara försvunnit. 

Recap.

Farmor dog 1 januari 2019. Jag vakade till och från i 3 dygn. 
Det  var fridfullt. Fint. Fyllt av kärlek.

Jag avslutade relationen jag haft sen oktober samma kväll. Jag vill ha stöd när jag behöver. 
Det fick jag inte. Jag förtjänar bättre.
Dessutom förtjänar jag att vara flickvän inte barnvakt. Jag är dock gärna flickvän som hänger med barnen! Men inte bara  barnvakt. Värd mer. Vill ha mer. 

Så. 

Nu möblerar jag om och gör lägenheten till hem. 

Vi hörs.



100%

Första dagen på heltid på nya jobbet.

Amazing!

Memory Lane

Sitter nu på bussen till flygplatsen i Las Palmas. 
Jag fortsätter att gå längs memory lane och minns den där  gången 2004. Jag hade varit på Valle Marina i 3 veckor. Mamma och mormor kom ner sista veckan för att motverka hemlängtan då sista veckan 2002 hade varit otroligt jobbig. Det  var den inte 2004. Då var S med på samma resa. Den där förlovade mannen med 2 tonåringar.  Efter första veckan var vi näst på oskiljaktiga. Alla tog för givet att vi var på samma ställe. Känslorna steg och blev övermäktiga och  när mamma och mormor kom ner förstod den direkt att de nog skulle hålla sig undan. Våra grannar från Forshaga sa samma sak. De hade sett oss hela tiden fast vilket bodde på samma ställe. "Han verkar oerhört sympatisk Kicki- jag tror dock inte Helene gör er så mycket sällskap denna veckan..". S såg ut som en blandning av mina två ungsomakärlekar. Även mamma såg detta tydligt. Nästan läskigt lika. S kallade mig Rebecca. Det var han och jag. Fast ändå inte. Han hade ju familj hemma. Jag ångrar att jag var stark och stod emot. Jag är stolt över att vi stod emot.När det var dags för avresa skulle vi med olika flyg. Olika bussar. Jag håll gråten inne till han åkt. Sen grät jag i två timmar. Så när mamma klev på bussen på hotellet jag nyss lämnat grät jag tröstlöst.Tills vi kom till flygplatsen och jag hann säga hej då igen.  Efter resan ringde han ibland. Hej Rebecca så det i telefon. Det var jäkla fint. Att båda hade samma längtan. Sen såg sambon hans ett ganska oskyldigt sms. Och han ringde för att säga att Jag vill men kan inte Rebecca. Och vi konstaterade igen. Det kanske blir vår tid i framtiden. Ibland säger vi hej på Messenger. Men vi kan fortfarande inte vara vänner på Facebook. Mycket vatten har passerat under bron men han är en av de där som jag ibland tänker mycket på. Speciellt när jag åker förbi hans hemstad. 

Jag hoppas att du läser detta S. Vilken fin tid det var. Vad du betytt mycket för mig. Det hade varit fint att sitta ner ihop men vi vet att vi inte kommer ses mer men messa mig om du läser.. Stor kram och massa kärlek. ❤#14årsenare #minnsdetsomigår